STURE ECKERMANN
målare totalist – hel i känsla och handling
Sture Eckermann var målare och betraktade sig som autodidakt. Han var verksam som konstnär sedan slutet av 1960-talet och framtill sin död. Han växte upp under karga, hårda förhållanden och först som vuxen kunde han studera vidare, läste bland annat konstvetenskap och filosofi. Han började måla på svarta ytor av rädsla för färgens kraft. Så småningom övergick han till att arbeta i en ljus färgskala med lysande klara förtunnade färgkombinationer där färgen fick rinna över duken. I sitt sökande kom färgerna att alltmer framträda. Han använde sig av forskarens metodik, experimenterade med olika tekniker, utvecklade hela tiden måleriets form och tänjde på gränserna för sitt skapande.
I konsten behandlar Sture Eckermann människans livsvillkor, hennes känslomässiga hållning. I ett av våra samtal sa han ”I målandet går jag ut ifrån min egen inre själ, den avgör vad det blir. Det är som ett vulkansikt utbrott och jag måste bringa reda i det som jag har ställt till med. Söka efter tecken, försöka identifiera strukturer. Sökandet är efter det okända, inte det kända. När man målar av fält huskroppar, natur är det en dubbelkopiering. Den första konstruktionen är redan gjord. Vi vet hur skogen och himlen ser ut. Nyskapande är inte en avbildning, inte heller en abstraktion av något, utan nytt i bemärkelsen okänt” Av Christina Fossum.
Sture Eckermann Vallentuna 1972.
”Han hade reducerat måleriet till vad det i grunden är: färg. I hans bilder finns inget motiv, inget återgestaltande. Bilden är sig själv; dess karaktär och personlighet, själva tanken med den är färgen…..Han satte dem (färgerna) också i rörelse. I många av hans bilder finns en energi och en kraft som nästan bokstavligen flyttar själva bilden.” Sundsvalls tidning 1 januari 2001, En målares död, Curt Bladh
”Sture Eckermann visar i skyar av glödande färg på en koloristisk talang.” Svenska Dagbladet, Landskapets röster, Stig Johansson, 23 mars 1974
”Hans måleri är absolut, det bortser från alla figurativa element, koncentrerar sin expressiva energi i former och färgtoner, genom att skapa en kraftfull kromatisk palett och erbjuder en intim visuell verklighet. Autonom realitet, som vidmakthåller en stark förbindelse mellan naturen och kosmos i en lysande explosion av primära färger som försöker att uttrycka sig tvärs igenom språkets egentliga former. Ett faktiskt inre behov styr impulser av inspiration och omvandlas till ett trotsigt skri.” Periodista Historiadora de Arte, Diplomada en Antiguedades, Programa Cultural de la Radio CadenaCOPE Barcelona, 9 februari 2000, Marila Gómes Alarcon.